När sanningen sakta kryper fram

Igår var vi på sommarland vilket resulterade avvikande från LCHF då vi inte hittade någon bra mat att äta. Idag är man lite öm i magen, trött, nedstämd. Beror detta på att vi åt mycket kolhydrater igår?
 
Annars så har jag insett att jag är så enormt besviken på en vän. Jag börjar tro att hela vår vänskap egentligen är en lögn. För löften hon gett mig har hon brytit. För att göra en lång historia kort så var vi bra vänner förr. Men när det tog slut med hennes pojkvän som var min bästa kompis bröt hon kontakten med mig helt utan att jag hade en aning om varför. Jag trodde jag hade gjort nåt.
 
Vi träffades 1½ år senare och pratade igenom allt och vår vänskap var mycket bättre än förr (trodde jag). Men denna gången messade hon med min man och blev sur på honom och tydligen mig också. Jag vet inte vad jag gjort för fel men tydligen har jag gjort nåt. För jag försökte reda ut allt som jag tyckte var ett missförstånd från hennes sida. Men hon ville tydligen inte. Hon sa att hon fattade att det inte var jag som låg bakom messen. Iofs förstår jag inte heller varför hon blev så sur över messen heller för jag har läst dem i efterhand och jag tycker inte att det är nåt att bli sur över. Men framförallt fattar jag inte att hon riskerar en vänskap för en massa mess med en annan person.
 
Sanningen kryper sakta fram känns det som. Jag dög bara när hon behövde mig. Gör jag inte som hon vill eller är på hennes sida då är man ingenting värt. Det är i alla fall så som det känns. Var allt vi hade bara en enda stor lögn? Var allt bara fejk? Var inget av det hon sa sanning?  En sak är i alla fall säker. Jag kommer aldrig mer kunna lita på henne. 
 
Jag vet att jag menade allt jag sa och gjorde. Men var det verkligen så från andra hållet?

Vikten går ner och den går upp

Vikten pendlar mycket upp och ner. Jag märker att den går upp direkt när jag äter lite mer kolhydrater än vanligt. Jag har svårt att få in tillräckligt med fett i kosten och då blir det automatiskt gärna för mycket proteiner istället. Jag blir galen.
 
Men det positiva är i alla fall att jag ligger under min målvikt. Dock precis. Men jag är inte över i alla fall och det är ju det viktigaste. Så bra som jag mår nu när jag äter LCHF var länge sen jag gjorde. Vikten går mest neråt och har gått ner ca 6 kg. Igår hade jag gått ner mer än 6 kg idag nästan 6 kg. Så därav ca 6 kg.
 
Jag ska börja träna lite balans och yogaövningar på wiit för att få lite bättre stabilitet i kroppen. Träningen annars går kanon. Det är kul och jag märker av resultat. Igår dock blev jag sjukt yr och illamående. Det var lite oroväckande men blev bättre när jag fick lite mat i kroppen. Så det var säkert att jag ätit för dåligt under dagen plus att jag åt lite LCHF kladdkaka. 
 
Nu ska jag sätta på lite kaffe och testa att ha kokosolja i. Spännande =)

Nu är jag tillbaka!

Usch vad jag skäms över mig själv. Jag släppte allt och lät mig fortsätta med dåliga vanor och ovanor. Vikten har bara tickat uppåt under hela denna tiden så nu väger jag betydligt mer än sist.
Maxvikten jag någonsin har vägt har ökat med mer än 10kg. Det är skrämmande. Jag skäms. Jag är arg på mig själv. Jag är besviken på mig själv. 
 
Men jag har i alla fall insett att såhär kan jag inte hålla på. Det mår varken jag, barnen eller älsklingen bra av. Så igår skaffade jag mig ett gymkort. Dyrt var det men nu ska jag banne mig skärpa mig. Jag mår ju inte bra av att ha det så här och inte ökar det mina jobbchanser heller att se ut som en stor valross. 
 
Målet är att träna minst två gånger i veckan och att gå ner minst 25 kg till 14 maj 2014. Då är jag halvvägs. Jag ska alltså gå ner sammanlagt 50 kg nu. Helt sjukt. Vad har jag gjort med min kropp? 
 
Nästa vecka är det bröllop och helgen därpå är det kryssning till Finland. Men efter det så funderar jag starkt på att testa LCHF. Jag har inte hört någon som testat det säga att det är dåligt. Alla är positiva. Tills dess ska jag läsa, läsa och läsa så jag får fakta. Jag tror nog på de där. Det vore riktigt kul om det var en livsstil jag skulle vilja leva. Jag vill verkligen inte leva den osunda livsstil som jag gör nu. Aldrig. Jag mår verkligen inte bra av det!
 
För att inte falla dit igen som jag gjort flera gånger nu så ska jag se till att skriva skriva skriva. Vara helt öppen och helt ärlig. Blir jag sötsugen ska jag försöka skriva istället och lägga fokus på något annat!
 
Hjälp mig nu för nu är jag tillbaka!

Jag vet inte vad jag ska tro och känna...

Ja, jag vet inte vad som hänt men nåt är inte bra. Men jag vet inte vad som är fel så det är svårt att rätta till något om man inte vet hur man ska göra. Det känns jobbigt att bara stå brevid och titta på när ena delen efter andra faller och faller. Jag har försökt göra det jag kan för att det ska bli helt men ibland verkar inte det räcka. Det är ändå ge och ta som ska gälla. Precis som i det mesta när det handlar om livet.

Låg länge i natt och tänkte och funderade men kom inte på några bra svar överhuvudtaget. Jag får helt enkelt vänta och se vad som händer. Faller allt så långt att det inte går att rädda eller hittar bitarna tillbaka till rätt spår igen? Det får framtiden utvisa. 

Då är det jobbigt att vara jag då jag hatar när allt inte är som det ska. Jag hatar när jag inte får svar direkt.





Men jag får glädja mig åt det som är bra istället och rycka upp mig så jag inte hamnar i en sån där jobbig känsla som är så himla svår att komma ur. Den där jobbiga känslan jag lätt hamnar i så här års. Vill inte kalla det depression för så illa är det inte men brukar hamna i ett konstigt vakum då mycket känns hemskt och ensamt. Jag vet att den känslan försvinner när solen och värmen kommer. Men i år ska jag inte hamna i det hemska vakumet! I år är mitt år. Det lovade jag ju mig själv!

Jag ska hålla allt jag säger. Jag ska kämpa mig fram till det jag sätter upp utan att fuska och ta genvägar. Har jag satt upp att jag får en sak vid ett visst delmål då ska jag banne mig hålla mig till det. Hur surt och tråkigt det än är på vägen. Det är bara på det sättet jag kommer kunna ta kontroll över mitt liv. Jag vet ju hur det gick förra året när jag tog lite genvägar och tänkte "det är bara ett kilo kvar, det gör inget om jag köper det nu". Hur dumt är inte det att tänka så? Varför inte gå ner det fjuttiga kilot istället? Det kan man göra på en vecka med hyfsad strikt diet och lite träning.

Jag har faktiskt inte ens ringt till frisören än. Fast jag nåt mitt första delmål med belöning. Jag vill suga lite till på denna karamellen nu när annat inte är som det ska. Jag vill glädjas själv och jag vill känna att jag är bra och att jag kan göra allt jag vill bara jag ger mig f*n på det!

Sammanfattar min sinnestämning lite kort: Nedstämd över att inte veta vad som är fel men överlycklig att jag är jag och att jag kan bara jag vill!

Det firar vi med Zumba med Lovisa ikväll =)

Ne detta är ingen bra dag!

Jag vet inte vad det är med mig idag. Inget bra i alla fall. Eller har ju varit sjuk nu i flera dagar. Magsjuka. Både jag och båda flickorna har varit dåliga men nu är det bara jag kvar. Men kommer nog gå till skolan imorgon i alla fall då det bara e yrsel kvar nu.

Men det är nåt annat idag med. Jag känner mig så himla ledsen. Vågen visade -0,5 kg men inte ens det blev jag glad över. Skyller på att de e pga magsjukan men tror inte det är det då jag inte vart dålig i magen sedan i fredags kväll. PMS kan vara ett mer riktigt svar annars. Fick min mens i lördags. Det brukar ju påverka mig. Men idag är det värre än vanligt.

Känner mig så himla nere o ensam idag. Det var väldigt länge sen jag kände mig så. Nere, ensam och utanför ska nog tom vara. Men jag vet inte varför jag känner så. Jobbigt är det. Riktigt jobbigt.

Jag känner inte för att ta mig för någonting. Har massa skolarbete jag borde ta tag i dessutom men det orkar jag inte heller. Satte mig och kollade på tusenbröder serien förut men ingen koncentration till det heller...satte mig o spela wow en stund men kunde inte hålla koncentrationen där heller...



Lite senare:
Nu kom svåger förbi med min systemkamera som han lånat men Johan hade inte vart så smart och skickat med laddaren så batteriet hade tagit slut så får ladda den så han kan ta med sig den till jobbet imorgon :p

Hepp ska man ta tag i livet kanske?

Vad har jag för planer?

Ja som rubriken lyder...vad har jag för planer? Planer för vad då?

Vi börjar med bloggen:
Vad har jag för planer med den?
Jo detta ska bli en väldigt ärlig blogg. En riktigt ärlig blogg.
Det ska finnas tankar, funderingar, skratt och gråt med.
Den kommer blotta mitt innersta ibland.
Jag behöver ha en venitlationskanal.
Jag kommer stå för allt jag skriver och jag kommer vara fullkomligt ärlig!

Vi fortsätter med livet:
Nu snart börjar min viktkamp.
Jag kämpade förra året. Gick ner tio kilo tappade fotfästet
och nu har man gått upp allt igen. Jag är jäkligt sur på mig själv för det.
Jag misslyckades så fatalt! Aldrig mer över 85 kg lovade jag mig själv.
Nu är jag över 90 kg... men jag har endast mig själv att skylla.
Därför behöver jag en helt ärlig blogg och jag hoppas att ni bannar på mig
när jag är påväg att misslyckas. Blir det tyst här då är det ett misslyckande
på intåg. Kommentera då massa och skäll på mig!

Målet nu i alla fall är att väga 55 kg när allt är klart! Det får ta så lång tid
det vill ta. Men 55 kg det är målet!

Tankar i sjuka tider

Ja, när man är sjuk så har man en tendens att tänka desto mer än vad man gör i vanliga fall. I alla fall är jag sån. Fick ett samtal igår av en mycket god vän. Jag fick agera stöttepelare. Jag tycker det är så tråkigt. Jag trodde verkligen inte detta medan jag samtidigt långt där inne kände på mig att han inte skulle flytta i alla fall. Nu blev ju så fallet. Han flyttar inte för det är över nu. Så blandade känslor. Jag är överlycklig över att han bor kvar här och inte alldeles för många mil bort. Men jag ville ju inte att det skulle vara över. De passade så bra ihop, trodde jag!
Kanske var det bara en yta? Den ytan hon ville förmedla. Den ytan hon valde att visa tillsammans med honom. Under den ytan fanns en annan.

Sen pratade vi väldigt mycket om en annan person som funnits i hans liv. Jag hoppas han gör det vi pratade om att han skulle göra. Allt för att kunna släppa en tung sten själv, samtidigt som att göra livet lättare (förhoppningsvis) för en annan.

Ja livet är verkligen inte lätt alla gånger. Det ska ingen påstå! 
Mitt egna är inte heller det lättaste då jag periodvis är väldigt kluven. Men nu är det denna vägen jag har valt så det är den vägen jag får hålla mig till. Jag kan inte ha kakan samtidigt som jag äter upp den. Jag har gått alldeles för långt på denna vägen för att kunna vända om och välja en annan!

RSS 2.0